Micaela har tränat kung-fu i två år. Här berättar hon om sina erfarenheter av träningarna och föreningen.
Micaela, 17 år, har tränat kung-fu i snart två år. Hon berättar att hon såg föreningens reklamaffisch om nybörjarkurs på skolans anslagstavla och blev genast intresserad.
-Jag hade sökt efter någon form av träningar att gå på, men ville ha något ovanligt, inte innebandy eller så, minns hon med ett leende. Och jag visste genast att det här vill jag prova på! Det hjälpte också att träningarna hölls i en gymnastiksal nära min skola, så jag visste var stället låg.
Hon fick med sig en kompis som tränade en annan form av kampsport. Micaela, som motvilligt erkänner sig inte vara speciellt bra på finska, kände sig välkommen genast hon steg in i gymnastiksalen. Instruktören talade svenska och var glad, öppen och positiv.
-Det är en av de många roliga sakerna med att träna i den här gruppen, tycker hon. Man kan tala med alla fastän man kanske inte talar varandras språk så bra, alla är vänliga och kommer bra överens. Man känner sig trygg med dem.
-Jag orkar bättre, är starkare än tidigare och absolut vigare! delger hon ivrigt. När jag började hade jag jättedålig kondition, men det var ändå roligt och jag ville absolut fortsätta!
Micaela berättar stolt att hon förbättrat sitt resultat på skolans löptest sedan hon började träna kung-fu. Hon har fått större motivation för att motionera på fritiden och märker att hon inte bryr sig om att sitta lika många timmar vid datorn längre. Dessa hade aldrig hänt utan träningarna, menar hon.
-Jag vill liksom inte bara sitta hela tiden, skrattar hon. Och jag märker själv att jag inte stiger upp från stolen längre, utan liksom skuttar. Och jag har inte lika ont i nacken längre heller, så det har helt klart haft en positiv inverkan på livet att träna kung-fu.
Micaela började träna i Korsholmsgruppen, men när den slogs ihop med Vasagruppen, kom hon till Vasagruppen för att träna istället. Hon erkänner självmant att hon var väldigt blyg och självmedveten då hon kom till den mycket större gruppen, men viljan att fortsätta träna var större.
-Jag hade ganska dåligt självförtroende, medger hon. Det kändes besvärande att stå i salen med en hel massa andra människor och göra olika rörelser, stretcha och så vidare. Men jag märkte snart att det är bara att köra sin grej, alla är där för att träna och inte för att se på om andra råkar klanta sig.
-Gör man fel, så gör man bara om det tills det är rätt. Jag är inte lika orolig för det längre. Jag har också lärt mig tålamod! Kroppen tar den tid den tar att lära sig någonting. Försöker man tvinga fram det, skadar man sig bara.
Det psykiska orkandet har vuxit sig starkare i takt med den fysiska konditionen:
-På träningarna kan man koppla bort allting, förklarar Micaela. Har man haft en stressig dag så försvinner det när man tränar sina sparkar, eller vad man nu håller på med. Man släpper allt annat och tänker bara på det man gör.
Micaela är lite bekymrad om framtiden, då hon planerar att studera i Åbo efter att ha tagit studenten. Kung-fu kanske finns i Åbo med, men inte just den här gruppen.
-Vi gör ju annat också, vi har julfester och Halloweenfester och sånt. Det är jättekul att träffas utanför träningssalen, verkligen hinna prata och lära känna varandra. Vi har så roligt tillsammans, avslutar hon glatt.
